Det känns så fel, så trist, så orättvist när folk som jag inte mött sedan jag bodde hemma nekar mig att vara deras vän - bara för att de minns hur det var då och därför inte tror att saker kan ändras och vara annorlunda nu.

Jag får aldrig chansen att förklara.

Det finns de som förstått vad som hände och nu stödjer mig, och jag är evigt tacksam för det. Det är jag verkligen.

Sedan finns det dom som nobbar mig direkt. Inte på ett fint sätt, utan brutalt och rått så jag vet min plats. De tror att jag blivit galen som har familj. De anser att jag var dum och oansvarig som inte flyttade hemifrån tidigare. Eller också tycker dom att jag borde ha bott kvar.

Jag kan ta att de tycker skit om mig, men det gör så jävla ont att jag inte får förklara. Får inte försvara. Får inte säga sanningen.

Tyck illa om mig, men bli min vän ändå. Om du inte ändrar åsikt har du min fulla tillåtelse att dumpa mig.  

Onsdag: Var till Faktorimuseet i Eskilstuna och prövade på att smida en krok, gjuta en grävskopa och göra eget papper av en kladdig sörja i vatten. Tryckte vårt namn med gammaldagsa marker och lekte med experiment på övervåningen, som på Tom Tits. Kul var det! Smedjan skulle jag gärna ha hoppat över dock, skiträdd för att bränna mig och det gjorde jag också. Kroken blev ju fin men njae... 

Åt Donkenlunch i Eskilstuna och sedan jobbade vi undan lite på högskolan när vi ändå var i närheten. Åkte hem sent och orkade knappt gå så någon kör blev det inte. Det är andra tillfället jag skippar sedan terminsstarten.....

Torsdag: Gick av på rätt hållplats men åt fel håll när jag letade efter Västerås reningsverk, vilket ledde till pinsamt flaxande tvärs över refuger och körfiler. Självklart iklädd mjukisbyxor. (Ey, oömma kläder var det!) Kom fram till sist och det var inte sådär jättekul studiebesök.... Säkert mycket miljönyttigt men tråkigt. Luktade mumma också. Jobbade i skolan på eftermiddagen, blev klara med vår lektionsplanering!

Fredag: Litteraturseminarium och redovisning av våra lektionsplaneringar. Vi har tagit inspiration av storlego, men valt att låta en årskurs etta bygga något man kan sitta på. Inga närmare instruktioner. Blev en lyckad lektion!

Idag är det lördag och jag ska till Bea. Just nu njuter vi av en lugn morgon men ett väldigt sött barn mellan oss i sängen. Han låg och pratade och gnolade och nynnade och fnissade, älskade!  

5:30 Han hämtar

5:50 Buss från Enköping till Västerås

07:15 Buss från Västerås till Eskilstuna

8:05 Använda fötterna från Eskilstuna station till Faktorimuseet

HELA DAGEN: Var smart och se glad ut.

16:15 Buss från Eskilstuna till Västerås

17:07 Buss från Västerås till Enköping

17:45 I Enköping, försöka få i sig något ätbart?

18:45 Använd fötterna till Kyrkans Hus

19:00-21:00 Körövning

21:00 Använd fötterna till Lillebergsgatan

21:15 Bil från Enköping till Landet

21:30 Hemma! 

Kören, om jag orkar. Med betoning på om.  

Man blir så sårad när de man trodde var ens vänner visar sig vara några helt andra än vad man trodde. När det visar sig att de pratar om dig, om saker du sagt i förtroende eller uttryckligen bett dem vara tysta med. 

Blod är inte tjockare än vatten.  

Imorse när jag skulle åka till skolan så vek sig min ledbuss och hamnade i diket, två gånger. Den blev bärgad och alla som åkte med försvann i taxi, bil eller till fots. Jag åkte hem med min make och inväntade en fridens dag, städade till exempel i köksskåpen. 

Nu ska vi åka och handla ingredienser till våfflor och sedan hämta hem lilla ungen. Han sov bredvid mig inatt  

Har varit hos min dumme bror både idag och igår för att få annat att tänka på. Det syns att jag inte varit hemma eftersom hela huset numera ser ut som Hiroshima Light. Jag ska ta itu med det. Senare....

Imorgon ska jag gå in i en ny vecka på skolan, nu har jag fått in alla mina högskolepoäng i alla fall  

Är inte på humör för att skriva eller prata alls just nu, är ganska sur och grinig och sårad i allmänhet.  

Varför får man inte utvecklas?

Varför måste man hållas kvar i någon slags roll som andra tilldelat en?

Varför ses man som trotsig och kaxig om man står upp för sina åsikter och rättar till andras felaktigheter om en?

Jag drömmer om att ta min lilla familj och fly långt från länet, landet, jorden... Gamla släktingar som jag aldrig sett eller som jag såg någon gång för 20 år sedan, nu dyker de upp och är allvetande. För de "känner ju mig". Känner? Hur känner man någon? Ni vet mitt namn, mer än så? Nej.

Min barndom och hur jag var/är nu och då går hand i hand, men folk förstår inte det. De tycker i alla fall att jag "kunde ju skärpa till mig och glömma lite". De förstår inte att det INTE GÅR.

Jag kan inbilla mig vadsomhelst, jag har ett nytt liv men jag glömmer inte det som varit. Jag rotar i mina rötter just nu och det gör så jävla ont samtidigt som det känns så förbannat nödvändigt. Jag vill ju veta, jag vill höra även när det gör ont.

Andras bild av mig är att jag älskar djur och är blyg. Jag har väl alltid tyckt om djur men inte mer än vad andra gör. Och veterinäryrket har jag aldrig drömt som de flesta andra småflickor. Blyg? Ja, jag var. Eller är väl fortfarande, bara det att jag inte visar det nuförtiden.

Jag tycker om en del personer i min släkt, men de går mig verkligen på nerverna med det de tror är kunskaper om vad jag minns och inte, vet och inte vet, tänker eller inte tänker.

Ni vet ingenting. Och ni är så korkade att jag inte ens ids förklara för er. Den dagen jag märker att ni lyssnar, då berättar jag.  

* Jag blev påkörd av en buss.

* Jag fick ett inre psykbryt av för mycket prat om ätande.

* Jag har varit duktig och gått i skolan fast det har varit trist.

* Jag har gosat med Zacharias i soffan.

* Jag har hjälpt David och Ulrika med valen inför årskurs 2.

* Jag har varit mycket trött.

* Jag har börjat använda min mp3 igen.

* Jag hoppas att nästa vecka blir lugnare.